Jag hittade bilder från år som gått. Samtidigt såg jag plötsligt
tankemönster och hur jag en gång tänkte att jag ville vara. Visst, jag hade inte
antydan till dubbelhaka och jeansen satt inte lika tajt, jag var på många
sätt mer naivt glad än nu, jag hade på många sätt enklare relationer och
enklare sätt att se världen. Jag upplevde en annan verklighet. Bara för två år
sedan. Inte ens tusen dar sedan.
Och visst, vad gör jag nu då som är så mycket bättre? Sprayar håret rosa och lever en låtsasvärld? Nej, inte bara. Jag har så otroligt många delar av mig själv, kanske inte på plats men mycket mer utforskade. Jag har utökat utrymmet mellan revbenen, där där allt känns, så otroligt mycket. Jag har en självkännedom, ett tillbakablickande, en distans och samtidigt en mogen omognad. Jag vet att jag inte är perfekt. Jag vet att andra kanske ser en helt annan bild av vem jag är, samtidigt måste jag tycka att det är ok för att ramla vidare i livet. Jag accepterar att vissa relationer jag har är knäppa men faktiskt viktiga för mig. Jag accepterar att jag inte kan tycka om alla och alla faktiskt inte tycker om mig. Jag måste acceptera det, hur gärna jag än inte vill. Jag kan andas och lyssna istället för att alltid hävda mig. Samtidigt kan jag i hemlighet bara vara trygg med det jag faktiskt är säker på. Jag har upplevt mig trygg i vem jag är tidigare men nu när jag kanske är ett kaos ser jag på tryggheten och mig själv i ett annat ljus.
Jag måste bara få det ur mig. Hur mycket jag än pendlar fram och tillbaka i hur jag vill vara, vem jag vill vara, vad jag vill stå för, vad jag vill med livet så finns något ändå där. Något jag måste värna om.
Det låter så otroligt fånigt. Som om jag nånsin skulle få koll på mig själv. Som om någon nånsin skulle få koll på sig själv. Men kanske ser jag mig själv genom andra. Kanske märker jag vad som gör mig glad att andra uppmärksammar. Kanske vet jag vad jag vill vara lite mer. Kanske inser jag att det aldrig kan vara svartvitt. Kanske får jag ha dubbelhaka och det är ok.
Och visst, vad gör jag nu då som är så mycket bättre? Sprayar håret rosa och lever en låtsasvärld? Nej, inte bara. Jag har så otroligt många delar av mig själv, kanske inte på plats men mycket mer utforskade. Jag har utökat utrymmet mellan revbenen, där där allt känns, så otroligt mycket. Jag har en självkännedom, ett tillbakablickande, en distans och samtidigt en mogen omognad. Jag vet att jag inte är perfekt. Jag vet att andra kanske ser en helt annan bild av vem jag är, samtidigt måste jag tycka att det är ok för att ramla vidare i livet. Jag accepterar att vissa relationer jag har är knäppa men faktiskt viktiga för mig. Jag accepterar att jag inte kan tycka om alla och alla faktiskt inte tycker om mig. Jag måste acceptera det, hur gärna jag än inte vill. Jag kan andas och lyssna istället för att alltid hävda mig. Samtidigt kan jag i hemlighet bara vara trygg med det jag faktiskt är säker på. Jag har upplevt mig trygg i vem jag är tidigare men nu när jag kanske är ett kaos ser jag på tryggheten och mig själv i ett annat ljus.
Jag måste bara få det ur mig. Hur mycket jag än pendlar fram och tillbaka i hur jag vill vara, vem jag vill vara, vad jag vill stå för, vad jag vill med livet så finns något ändå där. Något jag måste värna om.
Det låter så otroligt fånigt. Som om jag nånsin skulle få koll på mig själv. Som om någon nånsin skulle få koll på sig själv. Men kanske ser jag mig själv genom andra. Kanske märker jag vad som gör mig glad att andra uppmärksammar. Kanske vet jag vad jag vill vara lite mer. Kanske inser jag att det aldrig kan vara svartvitt. Kanske får jag ha dubbelhaka och det är ok.

















