tandlös

förvirringen alltså.
funderar på om någon egentligen kan rusa ifrån den.
Är det så att man ska ta den i handen och visa den vägen, eller tappar man bort den till slut? Kommer jag alltid vara kvar i det som är nu? Vad är egentligen nu?
förbannar min fördumning. förbannar mitt psykiska tillvarotillstånd, förbannar min egoism, förbannar mitt tänkande, förbannar mitt känsloliv, förbannar mitt springande på löpbandet mot dödligheten, förbannar att jag har förmågan att se så jävla lycklig ut. förbannar min oförmåga att vara en bra förebild och tänker; för vem, och förbannar mitt sätt, mitt småaktiga sätt.
jag försöker springa ikapp men når inte fram.
ändå finns det korn av bra saker.
ändå finns Gud i skärvorna.
ändå finns det något som är värt.
Det är där någonstans i det pusslet jag är nu. Är jag kvar i ungdomspusslet som snart blir lagt eller är det kanske dags att landa?
Skriver brev som jag aldrig visar för någon. Kan man vara vuxen och ändå skriva brev man aldrig visar för någon?

Var någonstans i debatten finns jag?
Kommer jag sitta som en liten tant och säga att jag inte är vuxen för det blir man aldrig, och vem är du som tror du kan definiera vuxenhet och varför har vi ett behov av att lägga in saker i fack? Va? VA? Delar vi inte på oss nog ändå. Delar upp oss i små små små bitar och delar ut till alla tills vi inte är kvar. Det finns inte nog jag kvar att bilda ett jag med. Ändå sägs identiteten vara större än summan av delarna. Bor själen i identiteten? Kan man vara identitetslös? Tappa den, som en tand man lagt i ett glas med vatten och önskat förvandling och så vaknar man och tandfen tog tanden men glömde femkronan.

Tandlös.