hur har vi kommit hit

På något konstigt sätt känns det som att allt bara blev så svårt att dela. För varje liten trasig del i pusslet är lagt och det saknas en bit som aldrig kommer läggas.
Jag vet inte ens vem som läser det här, vet inte ens vem som reflekterar en extra gång, vet inte vem som läser in det jag vill säga eller vem som läser in helt fel saker. Jag vet inte vem som har förmågan att lägga sista pusselbiten, eller så vet jag.

De senaste tio dagarna är ett hav. De rymmer ett stort djup men det enda jag ser är yta och fasad när jag tittar tillbaka. Jag vill åt djupet, vill åt det utan att drunkna. Jag har varit så glad liksom. Får man ens säga så? Jag har varit så glad men ändå inte.
Jag är så glad att jag har människorna runt omkring mig. Människorna som betyder något. Men jag är så ledsen att jag inte orkar. Jag är så glad att allt rullar på även om jag halkar efter, ödmjukas lite över hur allt är bra utan mig. Det känns genuint skönt och avstressande samtidigt som det är lite sorgset.

Mest av allt känner jag nog mig tacksam. Tacksam över att vara en del av något. En pusselbit i någon annans pussel och jag vill inte saknas. Jag vill vara där, ligga där, trasig men ändå en del av den stora bilden. Frågan är bara om jag passar där jag vill vara.