shake it out

jag vet inte vad jag vill skriva. på något sätt känns det som tiden för sånt här rinner ut och om bara timmar, minuter, sekunder förväntas jag vara någon som inte behöver detta. inte behöver skriva, inte behöver visa.
jag känner mig så gammal inuti. som att jag bara insett att timmarna, dagarna, veckorna, åren går och det är inte jättemycket mening med allt och vi kommer att dö. kanske inser jag också att jag sätter mig själv i roller där jag inte ens kan skriva såhär. jag målar in mig i hörn på alla plan.
det blir ändå såhär tillslut och jag klyshar sönder och det finns inte nog med värme.

det kommer att ta slut en dag
alla andra dagar gör det inte det.