Dags att summera det jävligaste året i min existens. Summeringar är alltid så inne såhär mitt
emellan slutet och början.
Januari och jag skriver i min
dagbok undrar hur ny jag är 2011. Blir man ny?
Nånsin?
Slutade jobba i kyrkan. Pratade mycket om tomhet. Läste Coetzee och Safran
Foer. Började plugga. Gick omvägar i stan för att slippa se de fula
juldekorationerna som bara påminde om hur trist allt var. Åkte till Åre och
drack redbullvodka.
Februari och allt jag vägrade tänka
på drömde jag om istället och vaknade orolig mest hela tiden. Tog tåget varje
frusen morgon till Göteborg. Var ganska ensam. Har jag så svårt att se andra för
att jag är så upptagen med att se mig själv? Var på en fester med nya klassen men femton
mil bort är ändå femton mil bort.
Mars och jag läste Murakami, bok
efter bok. Var en nedåtgående spiral.
April. Vet inte ens vad man kan
skriva. Jag är ett skal skrev jag då. Tänker att det var ganska sant.
Sov väldigt mycket och var väldigt ledsen. Blev full hos Basshunter. Läste
Coehlo. Firade påsk.
Maj och jag började fungera igen, om
än mekaniskt. Dåligt samvete över att man har potential man skiter i.
Spelade med Vincent. Det började sippra ur mig, allt det onda, men lämnade en
bitter eftersmak. Konfirmationer, vinkvällar, bröllop, händelser som suddades
ut av telefonsamtal.
Juni och jag slutade sova. Inte det
smartaste jag gjort kanske. Permanentade håret till ett rufs och försökte sluta
tänka genom att titta på serie efter serie. Åkte på sommarläger, fyllde år,
började inse att jag snart skulle flytta från min lägenhet. Kanske
är det ur detta vakuum allt föds?!
Juli och jag repade med Tall Ship Race-bandet, jobbade i kyrkan, var
modell, var på fest, var på dop. Försökte dansa bort det onda vilket alltid
slutade med krash. Vad är det att må bra? Är det en självuppfyllande profetia? Skapar man
sin egen verklighet skapar man ju även sin egen lycka.
Augusti och jag spelade med
Vincent och med TSR-bandet och hängde på just Tall Ship Races, spelade in en
plojjig film och flyttade till Lilla London. Jag är rädd, skiträdd
September. Jag läste om statistik,
var i Stockholm, anpassade mig till livet som göteborgare och skrev Jag
känner det som att jag lever någon annans liv. Samtidigt tänker jag att det
kanske är ok. Kanske ett steg i en ny riktning. Eller så är det ett steg i en
flykt
Oktober och jag drack öl, var på spelningar, var på
fester, var i Stockholm. Skrev mest ingenting.
November försvann typ. Klippte av håret, var i Halmstad mycket med min
cello som sällskap, glömde ta foton på verkligheten, såg Jonathan Johansson,
fick kusin, allt sånt där som tillhör livet.
December var ganska fin, snölös,
lite tillbaka i gamla spår med en ångest högt i halsen men fin jul. Tillbringade
många dagar med Emma och skrev jag har lärt mig när jag kraschar men
försöker ändå
Jag hyser väldig tilltro till tvåtusentolv, har hört att det
är så man måste göra och tror att det blir bäst så!