året som kommer gå till historien som –hej, jag heter Filippa men ni kan kalla mig werther

Dags att summera det jävligaste året i min existens.  Summeringar är alltid så inne såhär mitt emellan slutet och början.

Januari och jag skriver i min dagbok  undrar hur ny jag är 2011. Blir man ny? Nånsin?
Slutade jobba i kyrkan. Pratade mycket om tomhet. Läste Coetzee och Safran Foer. Började plugga. Gick omvägar i stan för att slippa se de fula juldekorationerna som bara påminde om hur trist allt var. Åkte till Åre och drack redbullvodka.

Februari och allt jag vägrade tänka på drömde jag om istället och vaknade orolig mest hela tiden. Tog tåget varje frusen morgon till Göteborg. Var ganska ensam. Har jag så svårt att se andra för att jag är så upptagen med att se mig själv?  Var på en fester med nya klassen men femton mil bort är ändå femton mil bort. 

Mars och jag läste Murakami, bok efter bok. Var en nedåtgående spiral.

April. Vet inte ens vad man kan skriva. Jag är ett skal skrev jag då. Tänker att det var ganska sant. Sov väldigt mycket och var väldigt ledsen. Blev full hos Basshunter. Läste Coehlo. Firade påsk. 

Maj och jag började fungera igen, om än mekaniskt. Dåligt samvete över att man har potential man skiter i. Spelade med Vincent. Det började sippra ur mig, allt det onda, men lämnade en bitter eftersmak. Konfirmationer, vinkvällar, bröllop, händelser som suddades ut av telefonsamtal. 

Juni och jag slutade sova. Inte det smartaste jag gjort kanske. Permanentade håret till ett rufs och försökte sluta tänka genom att titta på serie efter serie. Åkte på sommarläger, fyllde år, började inse att jag snart skulle flytta från min lägenhet. Kanske är det ur detta vakuum allt föds?!

Juli och jag repade med Tall Ship Race-bandet, jobbade i kyrkan, var modell, var på fest, var på dop. Försökte dansa bort det onda vilket alltid slutade med krash. Vad är det att må bra? Är det en självuppfyllande profetia? Skapar man sin egen verklighet skapar man ju även sin egen lycka.

 

Augusti och jag spelade med Vincent och med TSR-bandet och hängde på just Tall Ship Races, spelade in en plojjig film och flyttade till Lilla London. Jag är rädd, skiträdd

September. Jag läste om statistik, var i Stockholm, anpassade mig till livet som göteborgare och skrev Jag känner det som att jag lever någon annans liv. Samtidigt tänker jag att det kanske är ok. Kanske ett steg i en ny riktning. Eller så är det ett steg i en flykt

 

Oktober  och jag drack öl, var på spelningar, var på fester, var i Stockholm. Skrev mest ingenting.

November försvann typ. Klippte av håret, var i Halmstad mycket med min cello som sällskap, glömde ta foton på verkligheten, såg Jonathan Johansson, fick kusin, allt sånt där som tillhör livet.

December var ganska fin, snölös, lite tillbaka i gamla spår med en ångest högt i halsen men fin jul. Tillbringade många dagar med Emma och skrev jag har lärt mig när jag kraschar men försöker ändå

Jag hyser väldig tilltro till tvåtusentolv, har hört att det är så man måste göra och tror att det blir bäst så!