Hur livet hade kunnat vara

Ibland tänker jag på hur livet hade varit utan min vän S. Så fattigt och trist och tomt!

De gånger jag tänker det oftast är nog alla helgmorgnar runt nio när hon ringer och väcker mig för att prata om random saker. Attityden: om jag är vaken borde du också vara vaken, lyser igenom på ett så rent sätt att man inte kan bli arg.

Andra gånger är när hon efter att ha förolämpat mig tusen gånger ler och vet att jag vet att hon är på min sida. För skulle någon annan idiot få för sig att säga samma sak till mig skulle hen minsann få svar på tal, hon skulle försvara mig som en i familjen. Attityden: jag får, men fan ingen annan, lyser igenom på ett så kärleksfullt sätt att det andra inte spelar någon roll.

Det och att när det är kris får jag sitta i soffan (och det spelar inte ens någon roll om kuddarna hamnar i ordning) och dricka ett glas vitt vin och så lånar hon Sigge till mitt knä (den enda hunden som jag någonsin älskat)

Puss