hoppfullt

fredagskvällen bjöd på jobb och sol.

du är ett motstånd mot det tomma

Din hud har sagt att jag är till.
Jag lever, har en kropp vid min.
Ett motstånd mot det tomma.

Här vid din sida blev jag till.
Du samlade det splittrade.

För du är till - jag känner dig:
en annan hud än min.

Jag famlar i förvåning
mot denna hud och muskelvägg.
En naken gräns av människa.

Av samma ensamhet som min

-ella hillbäck

juni i holm - bättre terapi finns nog inte

Att återhämta sig i landsbygd verkade som det bästa alternativet när jag igårkväll fortfarande kände mig sliten inifrån och ut. Åkte till Holm och åt lax och potatis, jagade myggor, tittade på kriminaldrama med pappa, bar sovande syskon upp i sängen, kramade syster med nytappad/stulen mobil och somnade i en säng som inte är en docksäng.

Att sedan vakna och dricka kaffe i solen på gräsmattan och sedan spendera dagen i mor, far och två små sprall-loppors sällskap i staden var nog det jag behövde. Har börjat planera studentpresent och andra presenter och fått Åhlens-buffé-mat och solsken.

Nu tar jag min pippi-tröja och mina hörlurar och köper glass till ungdomsgruppen ikväll.

...gött att det man behöver mest behöver man minst och allt man gör bara är en dum idé...

sitter och stirrar på nitton kronor i mynt som ligger bredvid mig.
mina fingrar är torra, duschade precis bort allt, allt försvann nu va
funderar på hur man tittar på någon som blundar. Tryggt och otryggt.
Funderar på när jag ska hoppa av karusellen, är trött på allt som snurrar, blir illamående, det börjar bli ovärt. Vet inte riktigt vad karusellen är dock.
Är det så att det inte är lätt. eller är det bara så att jag är en bortskämd lort som kastar bort allt och letar upp svårigheter som inte existerar.
Det finns så mycket att tänka på. Om det nu är tänka man gör. Jag bara simmar runt i huvudet mer, något slags kaosvatten. Tänker man kommer man fram till något. Vill ha en slutsats, konsensus, inte bara drunkna.
Positiva klubben va!
Nu är det härligt att leva. Juni. Min bästa månad. Allt är ok. Ok!? OK!?!?!?!? ALLT ÄR OKEY
ordordordordordord
oroorooroorooro
vem ska man låtsas mest för? de som betyder något eller de som är några steg bort eller de som borde bry sig eller de som inget vet. De tankarna kan ju simma runt lite i huvudet nu så tar jag en kopp te och andas lite.
hejdå

sture på stanz

Min gamla gymnasieskola Sture flyttar som vanligt ut all sin verksamhet några dagar så här på försommaren = min lill-sis har varit runt och sjungit på stan och Halmstad har varit fyllt av dansare, sångare, kockar, fotografer och konstnärer etc. etc.

Gickens ensemble från i tisdags. Bästa Embla sjöng galet fint. Kanske får fram ett videoklipp så att ni kan bli lika impade som jag.



"Home" med Emblas ESO-grupp och dansare igår



Tittade lite på teater med Cissi och Sandra

..och slutligen Majse som sjöng på Storgatan. Nice-majs-kalajs!

fribergs i mitt hjärta

träffade ninnie och filip spontant idag. gott med spontanitet. sedan gick vi på gudstjänst och sen tog min huvudvärk över världen.

yesterday

igår hade jag lite middag. grekisk sallad är ju kalas faktiskt. och gemensamma låtlistor lika så.

your the sunshine of my life

igår köpte jag solisar för det var väldigt soligt
(hej jag heter filippa,välkommen to state the obvious..)

sot_chey@picasso.halmstad

lite häng i picasso som slutade i lite häng hos mig som slutade ca nu.
gött liv

för då tappar jag ärligheten

Funderar på det där med ärlighet.
Hur ärligt är det att vara helt ärlig? Vad i ärligheten är självuppfyllande, vad är värt något? Att alltid säga vad man tänker är att skjuta sig i foten många gånger. Att välja vilka ord man ska säga till vem är så krävande. Krävande och kvävande. För mig många gånger nu är det som att gå på glas, det kanske inte är menat så egentligen men jag dras in i någon slags parallell verklighet där jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig. Oftast är det kanske bäst att vara ärlig, att säga som det är. Men jag vet inte riktigt vad nästa steg är när man säger som det är och så blir man helt tom och man tänker att nu vet du. Nu vet ni. Ni vet. Och så spelar det liksom ingen roll. Det spelar ingen roll om någon vet eller inte. Det spelar ingen roll hur mycket jag äter eller sover eller dricker eller gråter eller tänker. Det spelar ingen roll hur sårad jag blir av de minsta sakerna. Det spelar ingen roll att jag sitter och tittar på dåliga repriser på tv och känner kroppen fem centimeter över mig. Jag har pratat för mycket och undrar om ärlighet är bäst.
Var ju ärlig med dig. Var ju mig. Men inte längre. Kan ärlighet skapa en mur? Vill inte vara innanför, dit man oftast vill. Vill komma innanför din mur, era murar för du är ju innanför min och krashar allt. Jag trodde det var omedvetet men det är inte ens det, det är så jävla kallt bara att det kan misstas för omedvetet, utan tanke bakom. Men det är ointresset som sårar mest. Vafan liksom. Hatar när jag får frågan man ställer alla. Den man ställer till den man inte känner. Då orkar jag inte vara ärlig och ljuger för mig själv och för dig och andra och blir inte mig själv. Jag tappar mig själv och skämtar bort den jag är. För jag tappade ärligheten. Tappade tron på ärligheten.