för då tappar jag ärligheten

Funderar på det där med ärlighet.
Hur ärligt är det att vara helt ärlig? Vad i ärligheten är självuppfyllande, vad är värt något? Att alltid säga vad man tänker är att skjuta sig i foten många gånger. Att välja vilka ord man ska säga till vem är så krävande. Krävande och kvävande. För mig många gånger nu är det som att gå på glas, det kanske inte är menat så egentligen men jag dras in i någon slags parallell verklighet där jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig. Oftast är det kanske bäst att vara ärlig, att säga som det är. Men jag vet inte riktigt vad nästa steg är när man säger som det är och så blir man helt tom och man tänker att nu vet du. Nu vet ni. Ni vet. Och så spelar det liksom ingen roll. Det spelar ingen roll om någon vet eller inte. Det spelar ingen roll hur mycket jag äter eller sover eller dricker eller gråter eller tänker. Det spelar ingen roll hur sårad jag blir av de minsta sakerna. Det spelar ingen roll att jag sitter och tittar på dåliga repriser på tv och känner kroppen fem centimeter över mig. Jag har pratat för mycket och undrar om ärlighet är bäst.
Var ju ärlig med dig. Var ju mig. Men inte längre. Kan ärlighet skapa en mur? Vill inte vara innanför, dit man oftast vill. Vill komma innanför din mur, era murar för du är ju innanför min och krashar allt. Jag trodde det var omedvetet men det är inte ens det, det är så jävla kallt bara att det kan misstas för omedvetet, utan tanke bakom. Men det är ointresset som sårar mest. Vafan liksom. Hatar när jag får frågan man ställer alla. Den man ställer till den man inte känner. Då orkar jag inte vara ärlig och ljuger för mig själv och för dig och andra och blir inte mig själv. Jag tappar mig själv och skämtar bort den jag är. För jag tappade ärligheten. Tappade tron på ärligheten.