and the darkness inside you can make you feel so small

det där med att jag skulle sova ja.

har ni någonsin den där känslan av att allt i en bara vill ut. Bara forsa ut genom näsan och munnen och ögonen och hårbottnen och fingertopparna och naveln och hudcellerna. som om att man slutar existera och tankevärlden stannar och man flyter ut i något slags kosmos och allt blir ok. Som om tankarna man har på natten, de kristallklart rena tankarna, inte alls är gift. Som om känslorna man har när man vaknar inte alls har en tung blöt filt över sig, som förbarmar sig över medvetandet men ändå bara tynger på något sätt. Ett slags illamående man vet kommer gå över i den rena känslan man har efter man kräkts innan man blir illamående igen. Den slags morgontrötthet man har när går upp tidigt för att resa och som går över i den uppfriskande känslan av kylig morgondimma som slår ansiktet när man går utanför dörren. En längtan efter vår som man inser att man hade när sommarens syrener börjat slå ut. Ni kanske inte känner igen er och kanske inte bryr er. jag borde verkligen sova nu.
jag skäms över bilden jag presenterar mig med. Det är inte riktigt ok att vara så splittrad. jag skulle vilja be om ursäkt för alla de gånger jag inte är mig själv. det är bara det att ingen vet när jag är mig själv, inte ens jag.