Ofta kan jag känna en viss ambivalens när jag tänker på att dela med mig. Inte dela med mig som i att dela med sig till varandra utan kanske mer dela med mig av mig själv. Jag är en ganska frikostig person när det gäller spridande av personlighet och detta gör mig kanske mindre privat än jag egentligen önskar. Eller så gör det mig väldigt mycket mer privat än någon tror. För de saker som faktiskt inte alla vet, vet de verkligen inte.
En blogg kanske inte är det bästa forumet att ventilera dessa tankar men jag tänker ändå att man kanske känner igen sig i problematiken. Vad är lagom? För samtidigt som en viss privatisering av medvetandet är att föredra är det ju jävligt irri med alldeles för privata människor också. De försvinner liksom fast man egentligen ville lära känna. Då blir det ju också en förlust. En förlust för det mänskliga i var och en som inte riktigt kommer enda fram. Eller har jag bara en tråkig brist på tålamod. Borde ge mig i kast med att åtgärda detta problem och ge saker och ting tid, har en känsla av att man kanske vinner på det i längden.
En blogg kanske inte är det bästa forumet att ventilera dessa tankar men jag tänker ändå att man kanske känner igen sig i problematiken. Vad är lagom? För samtidigt som en viss privatisering av medvetandet är att föredra är det ju jävligt irri med alldeles för privata människor också. De försvinner liksom fast man egentligen ville lära känna. Då blir det ju också en förlust. En förlust för det mänskliga i var och en som inte riktigt kommer enda fram. Eller har jag bara en tråkig brist på tålamod. Borde ge mig i kast med att åtgärda detta problem och ge saker och ting tid, har en känsla av att man kanske vinner på det i längden.
Tänker lite på det där med bloggar. Det är fascinerande att folk har så olika perspektiv på det och att man på något sätt måste göra det accepterat att blogga, måste ha en legitim anledning, en nisch eller stil. Måste ha något som ingen annan har men ändå blogga för sin egen skull fast man vill att folk ska se? Jag har egentligen aldrig bloggat för någon annans skull, jag tycker om att blogga, ventilera, skälla, prisa, helt för mitt eget välbefinnande. Jag har skrivit över två tusen blogginlägg i mitt liv och trivs med det. Ändå kan jag få det där gäckande dåliga samvetet som flyktigt kommer och går och liksom retar mig till vansinne. För bloggandet och skrivandet och fotograferandet och delandet är ett av mina största intressen och det känns så otroligt fånigt att skämmas för det. Bara för att bloggandet på något sätt känns som en form av väldigt öppen egoism.
En blogg är ju egentligen bara kopplingen i min hjärna som skickar signaler att skriva ord som tas emot och kopplas till hjärta och hjärna och tycke hos någon helt annan. Som jag inte har någon aning om.
Mitt delande ger ringar på vattnet som jag inte ser.
Fåniga fredagsfunderingar ftw
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar