en dag som den här

Ibland vill man vara tyst.
Ibland vill man skrika.

Jag vill hitta platsen där jag inspireras maximalt utan att varken glömma eller gömma mig själv. Det är inte alltid lätt och ofta slår det bara en i huvudet en dag. Att läsa en krönika eller se en bild eller bara lyfta blicken millimeter från sin egen dy och se en helhet. En helhet som inte är hel, så klart, och eftersom man inser detta blir den ändå helare än det man såg innan.

Fredag. Pluggar. Har fått information intryckt i hjärnan från åtta till tre för att sedan åka till ett bibliotek och längta efter inspiration.

Idag skriker jag tyst.
Det är ok.