brev.

Det är så konstigt hur världen stannar till när någon nära försvinner.
Hur allt plötsligt verkar meningslöst, hur man inte kan se varför eller hur eller när eller vem eller vad längre. Allt man kan se är att denna någon inte finns, även om man kanske inte hade den hos sig jämt och ständigt tidigare blir den ett hålrum i ens existens.

Jag kan inte föreställa mig hur det känns ens. Jag kan bara tänka hur på hur många känslor som skulle explodera i mig. Hur skamsen jag skulle känna mig över att vara arg. Arg på den som dog, arg på att jag fick vara kvar, arg på Gud.
Jag tror att det är ok att vara arg. Jag tror att man måste vara arg på Gud.
Samtidigt tror jag inte att Gud vill att någon ska dö eller vill att vi ska vara ledsna. Jag tror dock att Han finns där när vi är arga och ledsna och förbannade och förtvivlade och inte vet vad vi ska ta oss till. Jag tror Han finns där när vi måste hitta vägar att gå vidare. Jag tror att Han kan bära oss fast vi inte orkar eller vill bli burna.

Jag fick en bok när jag konfirmerade mig som heter Profeten. Där har Kahlil Gibran skrivit om olika saker. Här om döden.

Ni vill lära känna dödens hemlighet
Men hur ska ni finna den om ni inte söker den i livets hjärta?

Och är det inte så. Att vi så gärna vill få döden förklarad. Gärna vill hitta meningen med döden. Men meningen med döden är lika svår som meningen med livet. Det finns inga lätta svar. Man kan inte bara säga 42 och sen tycka allt är ok.
Det man måste göra är att leva, först när vi börjar förstå livet kan vi ana döden.
Så att gömma sig fungerar inte. Gömmer man sig för livet gömmer man sig för döden. Men det är en kurragömmalek man inte kommer vinna. Då sitter man i ett hörn när alla leker vidare och så slutar det ändå med att man tröttnar och vill bli hittad.

Men att leva gör ont.
Ontontont.
Att leva är jobbigt. Det är inget man kan förneka. Att ett hålrum som känns som hela världen långsamt blir mindre är inget man ser. Det bara händer. Så man kanske måste inse.. att det bara händer, att det kommer hända.

Håll någon i handen. Gråt ut alla tårar. Skrik på Gud. Krama dina nära.
Så kanske man lär sig uppskatta världen lite mer. Kanske lär sig se människorna runt omkring på ett annat ljusare sätt. Ser bortom allt det jobbiga och irriterande hos folk. Kanske gör något man inte skulle göra annars. Jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag vill säga. Vad jag kan säga eller får säga.

ps. jag är så ledsen för din skull.