jag är ok. och jag är ok med det!

jag funderar lite över det där med att åstadkomma något, att vara någon, att tillföra världen något, att synas, att märkas.

Jag tänker mig att jag kommer bli något, göra skillnad, men samtidigt undrar jag i mitt stilla sinne om det är någon slags illusion som jag sakta men säkert växer ifrån. Det känns lite som att sticka sig i ryggen och trampa på sina ideal men samtidigt kanske det är att göra sig en tjänst att inse att man är unik men ändå inte så jävla speciell. Det kanske är så att livet bli så mycket bättre av att inte känna pressen att prestera hela tiden. Prestera kan väl någon annan göra, karriär kan väl någon annan ha. Jag vill ha den där ron som vissa utstrålar, den där nöjdheten, den där underbara känslan av att acceptera livet som gör att man tycker att allt går så lätt helt plötsligt.

Jag tycker det är skönt att sitta i kyrkan, att vara med min familj, att hitta på bus med mina vänner, att äta god mat, att pyssla fina saker, att bara vara. Vad är det värt att tycka så?

Jag kan tycka att det är jobbigt att känna att jag måste kunna allt, vara bra på allt, bara visa det perfekta hos mig som inte ens existerar, för vem är perfekt?
Jag orkar inte få en sten i bröstet för varje bild jag ser, varje text jag läser, varje kommentar jag hör för att jag tänker varför var det inte jag som åstadkom det, varför gjorde inte jag det där snyggafinabästa. Istället vill jag njuta av att det finns andra som tillför världen det, alla smarta fina saker som inte jag gör men som jag ändå får ta del av på det sättet.

Läste i min kursbok precis
"They feel that the sheer force of their logic will move mountains. Piaget notes that this starry-eyed egocentrism is squelched when adolescents undertake their first real job!"
om hur man går från att vara ungdom till vuxen.

Jag blir så trött när jag tänker att jag också brann en gång. Jag ville förändra. Jag tänkte att alla borde tänka som jag för det är ju så det är. Alla borde ju rent logiskt tycka att det är bra att hjälpa andra, att vi ska leva i fred, att vi ska ta hand om miljön, att pengar inte är allt, att vi måste hjälpas åt. Men sen inser man att alla inte gör det och så blir man trött. Allt ändras och man släcks.
Det är skillnad mellan att tänka att jag måste vara bäst på allt och jag kan förändra allt. På något sätt är det skönt att inte behöva vara bäst på allt men något ångestframkallande att ge upp tron på att man kan göra skillnad.

Tänker ändå att det är fint att vila i tryggheten att det finns något större som hjälper och tröstar där jag inte finns eller ser. Och så tänker jag att det jag gör kanske ändå ger ringar på vattnet.