att missa ett tåg

Att leva är innebär att förhålla sig till såväl kollektiv som individuell besvikelse och spänning.

Min alltid lika spännande studielitteratur håller mig vaken på tåget. Vaken kanske mest i bemärkelsen någon form av alerthet i tankeverksamheten, den där tankeverksamheten jag egentligen alltid försöker pausa eftersom den uppslukar mig och mitt jag till den milda grad att jag har svårt att somna. Svårt att vakna. Drömmer. Tänker. Uppslukas.

När man till och med läser i böckerna att leva innebär att förhålla sig till besvikelserna man utsätts för, ja då undrar man ju.

Hade svårt att somna igår. Hade svårt att vakna från drömmarna imorse. Tills jag drömde att jag missade seminariet om Oidupuskomplexet, att det redan var kväll, att jag spenderat dagen med annat trams, slog upp ögonen inser att klockan är kvart-i-när-tåget-går. Springer upp och skyndar iväg, maximal otur när först bommarna går ner utanför mig och sen när jag kommer springandes på perrongen och trycker på dörröppnarknappen och liksom tänker; ja, jag klarade det! och så inser jag att knappen är släckt och dörren förblir stängd och folket liksom tittar på mig genom rutan när jag hoppar till av frustration och kastar ut händerna och säger några väl valda ord till tåget som rullar iväg mitt framför näsan på mig.

Det blev till att köpa DN på Pressbyrån och äta frukost på bänken på perrongen, ändå härligt med vårljum-morgonluft som inte isar i lungorna på samma sätt som för bara några veckor sen. Ändå skönt att tågen går ofta och att bli försenad är världsliga ting. Dessutom hann jag ju i tid i alla fall.

För hur var det, att leva innebär att förhålla sig till spänningen i livet!
Och till seminariet hinner jag ju eftersom det inte börjar förren 15.15.

Avslutningsvis kommer lite Emil Jensen
Fantastisk man den där Emil!

Att nånting nånsin ordnar sig, är omöjligt att tro.
När natten faller över då och nu och sen.
Att nånting kommer knoppas eller nånsin stått i blom.
Nu när mina drömmar frusits ner.

Jag börjar tänka på,
vad som skrämmer mig mest.
Det som är statiskt eller det som tar slut.

Då blir det vår igen.
Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig,
att det ska bli.
Jag går upp igen.
Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig,
att man kan.