jag dricker ca nio glas vatten om dagen

Efter lite överläggande med min hjärna kom jag fram till att jag kanske borde ventilera lite tankar om sanning. Ibland känns det som det enda jag gör är att bilda mig ogrundade sanningar jag gärna lever efter och vill leva efter. På något sätt behöver det inte vara något negativt men om det jag utgår från inte verkar förankrat i något kanske jag glider iväg och till sist inte vet vart jag är på väg.
På något sätt kan jag känna att jag vill skakas lite i kärnan av det som är jag och på ett annat plan vill jag leva i en oviss bubbla av bomull utan kritisk udd som gör mig liten och obetydlig. Hur mycket orkar en människa? Är inte den egna sanningen bara ett skydd mot vad som egentligen är?

Ett nytt skikt har lagts till min person under detta år som gått. Jag vet inte om spelar någon roll men det får mig att reflektera lite över hur situationer kan verka exakt likadana men ändå upplevas på brutalt olika sätt. Som ensamhet och att vara själv. Hur många gånger kan man inte längta efter att bara vara själv. Bara rå om sitt eget inre, privata. Samtidigt, hur många gånger han man suttit där i ensamheten och bara längtat bort och ut och till något, någon.
De specifika omständigheterna runt omkring är inte förändrade, inget har tagits bort eller lagts till, bara en sinnesstämning. Är situationen förändrar på riktigt då? Eller är det sanningen fast på ett ytterligare plan som ändats? 

Jag känner det som att jag lever någon annans liv.
Samtidigt tänker jag att det kanske är ok. Kanske ett steg i en ny riktning. Eller så är det ett steg i en flykt. Allt bara rusar förbi och plötsligt är jag inne i världen jag satt utanför och tittade på för bara några månader sen. Men är jag verkligen inne, eller är det bara ett parallellt jag som gör alla saker mekaniskt? Hur påverkas egentligen alla andra runt omkring mig av att det inte är jag som är jag? Och hur påverkas jag, vem det nu än är?