Jag har aldrig riktigt varit en hundmänniska, men på något märkligt sätt har ändå denna lilla filuren nästlat sig in i min hjärterot. Kanske för att han aldrig ger upp, hur många gånger jag än nekar honom tillträde till min privata sfär kommer han precis när jag behöver honom. När jag tänker: ingen tycker om mig lägger han sig lugnt i mitt knä eller jag jag sitter i soffan hos sofia och gråter med vitt vin lägger han huvudet på mitt ben och tittar upp mot mig och hans ögon säger: det blir ok.
Hur kan en hund göra så liksom?
Så nu när jag är i Halmstad är det läge att göra en liten visit hos lurvet. Dessutom har jag hört att han kan sitta och ligga riktigt duktigt nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar