alla nere på stan, de pratar om dig som en nyhet

Lyssnar på Facit. Försöker fundera ut på kluret livet erbjuder och försöker inte tänka på när jag satt utanför lägenheten och galet nynnade på Isarna igår tills ett gäng killar gick förbi och skrek till varandra: FAAAN VAD ÄR DET FÖR JÄVLA LÄSKIG BRUD SOM SITTER DÄR I RÖTT?! AAHGHHHHHH!
Gick in, fortsatte på konstiga konsten som finns till för att jag finns till och för att jag rinner över. Den enda kritik jag fått är; den blev helt plötsligt så deppig. Men det är ju jag som rinner över. Det är ju överflödet av det som inte får plats. Så det kan inte hjälpas, och jag förstår det knappt själv så skulle någon annan?

Det finns en sorglig lycka i att aldrig mer vara ett med dom som vet precis vem du är
Vi läser Hundra år av ensamhet  - Jag blickar fram mot ett
Jag ska va tyst från och med nu och se vad som händer när det bränner till
Antagligen ingenting, det brukar vara så 

Jag låtsas att det är av kärlek till stan jag stannar kvar
Jag sträcker ut mig, säger:
"Det är till att vara märkvärdig, åka härifrån när solen är såhär men du, du är som du är"

En timme tar en vecka här
Slå mig så att nånting händer
Visarna på klockorna går bakåt här
Jag skakar om kalendern
Kyss mig så att nånting händer
Slå mig så nånting blöder
Elda upp mitt hus, gör det ikväll
Så det finns nåt som glöder