En dagstur till Björkö för att krama Adam igen och igen och igen. Sitta på blöta utemöbler med rödvinsspillda mockaskor och prata om hur fittiga folk kan va, sitta där mitt i sorlet av släkt och vänner som verkar ha glömt hur det är att vara tjugo och veta vad som egentligen är viktigt i världen. Sedan ta en paus, för vi vet ju hur vi blir och vi vet ju att inget blir bättre av att prata om det, vad det än är. Så kramar man små bebisar och systrar ett tag för att sedan hitta tillbaka till kusinögonen igen och kusinkramen igen och kusinpratet igen.
Lyssna på Bon Iver på väg hem i bilen för att avsluta kvällen i regnigt Halmstad.
Själv i en stad i väntan på att bli själv i en annan stad.
Eller är det ensam det heter?
Skillnaden är så hårfin men så markant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar