Vaknar upp ur en sömn värd att nämnas. Funderar på vad som egentligen betyder något. Får ont i magen av att tänka på vad jag missar och ändå gör jag ingenting. Jag missar inte tristessen. Den är min följeslagare. Hade alla konstnärer tristessen bredvid sig och bara reagerade för att skjuta undan den steg för steg och för att kunna kasta ord och bild och musik på den när den kom krypandes? Jag tänker att jag borde börja måla igen. Ska måla hur jag ser ut inuti. Ska måla alla illusioner. Ska måla alla besvikelser och alla tårar. Ska måla den där rivande känslan i halsen. Ska måla hur mitt jag sitter fast i armbågarna. Ska måla hur jag tror du tänker. Ska måla hur jag vill att världen ska vara.
Inser att jag inte har färg. Inte har staffli. Inte har de stora ytorna jag vill täcka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar