att inte erkänna sina rädslor

Förundras över vad jag skriver i utkasten som aldrig publiceras. Tänker att materialet från tänkboken som aldrig bör bli läst, tankarna som egentligen aldrig borde varit tänkta och än mindre nedskrivna, är så stor del av livet och bör bara gömmas och glömmas. Kommer det nånsin sluta göra ont att finnas?

Någon frågade mig, om jag känt samma sak, en gång. Ja, sa jag, jag sitter i min fåtölj och min kropp liksom lyfter lite över sig själv och jag måste ta tag i mina armbågar och liksom tvinga ner den till normal nivå igen.
Kanske är jag galen, men allvarligt, har ni aldrig känt så? Alla känner väl så nån gång? Över det mest fåniga. Som att man tydligen inte betydde eller snarare att det inte spelade någon roll att jag skrev; detta är det jag är mest rädd för nu i tänkboken och den sekunden hände det. Och sen fortsatte det hända tills nu och fortsätter hända varje sekund. Att jag ens vågade tänka detta är jag mest rädd för. Och det nästan ironiska att det skedde precis just då. Jag är mest rädd för..
Ska aldrig skriva så mer.

Idag har varit en bra dag. Har druckit rött och lyssnat på Tiger Lou hela kvällen och njutit av min ensamhet. Faktiskt. När man spenderat dagen i sällskap med folk kan man få ha ynnesten att kunna njuta av att ingen ser eller lyssnar. Har fått låna ett objektiv till kameran och dokumenterat min väl pyntade lägenhet. Oskärpa kan vara så tillfredsställande ibland!