har sagt så många tänkvärda saker idag.
har sagt så många struntsaker idag.
Sådant som man bara kan säga till någon som man inser finns väldigt nära hjärtat fast man knappt ses och hörs. En stund på Skånskan med seriöst livsgrävande tankar om hur man reagerar på saker och ting och hur man reagerar på människor som reagerar på ett visst sätt. Har pratat om skillnaden mellan att fly och om att börja om. Pratat om hur Gud syns i sprickorna. Pratat om livet, hur det var och hur det förändrades. Om vem man var då, vem man är nu och vem man vill vara och diskrepansen mellan allt.
Ibland blir jag bara så himla rädd över hur lite jag känner mig själv. Om jag hade varit någon annan och betett mig som jag gjort under hösten hade jag ju bara skrattat åt den personen och viskat lite och pekat lite och tänkt att inte skulle jag trassla in mig så i tankevärldarnas labyrinter och sociala garnnystan. Men jag känner ju tydligen inte mig själv, något som jag alltid haft issues med, men det har kanske alla?
På något sätt har min Gudsbild alltid haft en väldigt stor del med detta att göra. Att jag litar på att Gud känner mig bättre än jag känner mig (och om någon känner mitt riktiga inre jag så finns det). Att Gud vet vem JAG är definierar mig på ett plan som är så elementärt och grundläggande att jag inte vet vad jag skulle ta mig till om det rasade.
Denna känslan av att inte veta vem jag är har följt mig under tonåren och på något sätt hade jag nog någon slags naiv tro på att den skulle försvinna, eller i alla fall mattas av och inte vara så genomträngande som den en gång var. Men det gnager jämt och ständigt trots att jag passerade tjugoårsstrecket. För vad är jag om inte hur jag är, beter mig, handlar? Mina tankar och känslor kan ligga där under ytan men om ingen ser in i djupet finns bara krafset där och visar på filippa. Vill jag att det är krafset som ska peka på mitt jag? Mitt jag som jag formar mycket omsorgsfullt för mig själv men sedan projicerar helt fel utåt.
Sådana tankar om hur livet kan förändras på väldigt kort tid är viktiga att tvinga sig själv att tänka och sedan tvinga sig själv att sluta tänka. Att dricka kaffe och obsessa över livets svårigheter och tänka att fan, psykologprogrammet har iallafall en bra grej; terapi! är nog bra ändå. Och jag tänker, alltså är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar