visst, säkert!

Kvällens statement: Säkerts nya skiva facit är genial!

Eller rättare sagt Annika Norlin är genial.

Hur hon räddat mig genom sommaren 2006. Köpte Hello Saferides introducing i slutet av nian. Förmodligen skivan jag kan bäst. Hade precis fått min i-pod (...eller kanske var det då jag precis fått den att fungera. ) och lyssnade om och om och om igen på spåren.
Höll Rickard i handen till Get sick soon. Såg verkligen min bästa vän när jag sjöng med i My best friend. Drömde om festivaler och att vara en sån som inte bryr sig men ändå bara finns. Analyserade titlarna. Analyserade varje textrad. Vad kände jag igen mig i och vad kände jag inte igen mig i. Det fanns fortfarande en gräns.
Sen kom Säkert-skivan. Det här är vad dom säger citerades i min hjärna när jag saknade Nils och innan den tiden det kommer bara leda till ngt ont som fick mig att inte kyssa .. den jag inte skulle kyssa och som jag inte kysste. Och det var bra. Så tack, Annika, för att du fick mig att inte kyssa han jag inte skulle kyssa.
Någon gång måste du bli själv var liksom för träffande för att vara sann när jag insåg hur jag kanske känt utan att jag visste det. Och den var vår lite. Fast det kanske känns dumt nu.
Tänker att någon kanske ville att jag skulle bli själv men ångrade sig utan att berätta för mig.
Och så insåg jag att jag grät mig till sömns efter alla dar var jag liksom. eller. ni fattar, sånt man känner när man känner att någon varit inne i ens huvud och vänt (som av en händelse var samma ord jag använde när jag lyssnade på facit första gången eftersom jag tydligen växt in i Annikas galna värld och fattar allt hon menar. eller.. min version av vad hon kan ha menat.) Kanske förstår stetoskop nu också. Fattar frågetecknet på riktigt. Inte bara tror att jag fattar. Fattar hur det är när man precis lagt om golven. Förstår varför hon skrev just så.
More modern short stories var liksom bra. men inga aha-upplevelser. Inga sitta och gråta, dansa och skratta, vara i låtarna-upplevelser. En skiva jag gärna lyssnar på men inte relaterar till på samma sätt som de andra. Men det kanske kommer när jag minst anar det. Ännu en kris som uppenbarar det verkliga budskapet.
Kanske jag växer in i de erfarenheterna någon gång men inte nu.
Eller jo, kanske parenting never ends. Kanske har jag fått den erfarenheten redan. När allt rasade nu i höstas och jag bara inte ville ta några beslut. När jag ville krypa upp i pappas knä och säga förlåt, jag vet att du inte ska behöva ta det här men jag stänger av nu. Min hjärna slutar fungera. Ta mina beslut. Jag vet att jag är tjugo, jag vet att jag är vuxen och avklippt från den här funktionen men jag orkar inte.
Ville säga, mamma jag vill att allt ska vara som det var. Frysa tiden någon gång när jag var lycklig och en del av hemma. Jag ska alltid plocka in i diskmaskinen och hjälpa till med tvätten. Alltid och aldrig gnälla.
Känslan av i have trouble sleeping but i don't recall i had while in your womb liksom. Jo, den hade jag.

Så facit. Tillbaka till facit.
Fredrik. Helt magiskt bra. Om att alla ba: vad är bäst för mig. Om att inte spela spelet. Jag är ju som Fredrik, Annika. Jag är Fredrik. Och Dansa, fastän. och Honung. Och så vidare.
Just nu ligger allt egentligen för nära i tiden för analys men fan. Jag lever i denna skivan. Jag lever i den på riktigt. För jag kan se din hud doppad i honung och jag kan säga slå mig så att något händer och jag har tänkt att jag ska gå omkring och råka stöta på dig men tänkt om, tänkt att de kanske tror att vi är typ kära, tänkt att min röst är för gäll, velat krypa in i din hjärna och se efter om jag känner dig eller inte och kanske tänkt att jag hellre hade låtsats. Allt kopplas till olika personer, olika händelser, olika ögonblick och ni skulle nog aldrig gissa. Inte ens känna er träffade.
Så nu ska jag avsluta som Annika, kan jag inte va tyst nu!

Åh, detta måste vara världens sämsta recension nånsin men. den är min. och jag älskar den.
För den finns på riktigt. Inget jävla ordbajsande om någon annans verklighet. Utan min.