Igår promenerade jag hem från Ninnie vid ett med min satc-box under armen och ett leende på läpparna. Jag fick en sådan plötslig insikt om hur galet vackert allt var. Det var så vackert att känna hur staden, hur mycket den än försökte, inte kunde göra något åt naturen, inte kunde göra något åt vintern.
Vintern biter sig liksom fast och klär in allt i dimman, i frosten. Hur mycket fasad vi än har får vi röda näsor och kalla fingrar. Det naturliga i oss krossar fasaderna även inifrån med varma hjärtan som bultar lite för obekvämt högt. Krossar oss inifrån med kalla ord som ekar i innebördens tomhet, visar världen vad vi tänker och tycker med biologiska reaktioner som berättar allt vi inte vill säga. Jag kan ana någons intentioner, hitta bevis på att saker och ting existerar.
På något sätt känns det skönt att vi måste kuva oss för något. Om så bara vintern. Det är så skönt att kunna se sprickorna i fasaderna, bara veta att man inte är ensam. Så skönt att låta sig tycka vintern är vacker, med den fastfrusna dimman på träden, med den vita andedräkten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar