q

Läser Ungdomsår av Coetzee, eller rättare sagt, har precis läst den.
Det känns som ett trovärdigt porträtt av en ung mans kamp att rättfärdiga sin vilja att vara svår.
Inte ens att verka svår utan vara svår. Intressant perspektiv faktiskt.

Denna vilja att vara svår och vara mitt i det och sen helt plötsligt se på det från lite håll, när några år gått och allt inte blev som man tänkte, drömde, skrev och man ändå måste skapa sig en verklighet.
Gillar den manliga vinkeln som kommer genom en manlig författare och en manlig huvudperson men det jag gillar mest är den mänskliga vinkel, att jag inser hur mänskliga vi alla är. Vi är inte manligt och kvinnligt. Det är inte manligt att inte veta vem man är, precis som det inte är kvinnligt. Att anse sig ha något slags monopol på ungdomsårens känslor känns inte helt ok liksom. Det jag menar är att min fascination bara blev större när jag från "manligt håll" fick höra att jag kanske inte skulle uppskatta Coetzees version av vilsenheten och de motstridiga känslor han upplevt i sina ungdomsår. Bara för att jag inte är man. Tåls att funderas på.

"Nu fyra år senare är han fortfarande fylld av smärta, men smärtan har blivit invand, rentav kronisk, likt en huvudvärk som inte vill försvinna."
Det är sant. Det är inte lika spännande att inte veta vem man är. Inte lika spännande att vara så uppfylld av allt i en längre. Man vill bryta sig loss men hamnar i något slags dödläge.
Ett drag från remi med själen.
På något sätt genomsyrar den där hopplösheten, om att hur mycket man än är inuti är man inget mer än det man presterar utanpå, boken fast på ett sätt som gör att man både känner med huvudpersonen och vill bryta sig loss från hans resonemang.

Något annat bra är hans tempus. Hann irritera mig tre meningar och sögs sedan in i det och insåg att jag fullkomligt älskar det. Man är I boken hela tiden. Inte i något som var, utan är. Helt fenomenalt!
Han använder sig av många litterära referenser i texten också. Är inte bekant med riktigt alla men ändå tillräckligt många för att inte tappa intresset eller riktningen i det han skriver. Det kryddar associationsbanorna och helheten.

I alla fall. Bra var den. Tycker jag. Läs den!

ps.
Slutligen. Angående manligt och kvinnligt.
Insåg att om jag var man hade jag inte färgat håret i början av december. Jag hade lätt skaffat skägg. Gjort en Filip och haft lite fishermans-friend-feeling på tillvaron!
Åh, för första gången i mitt liv hade jag velat byta. Bara lite. Har insett hur trött jag är på att vara brudig. Trött. På. Hur. Bruden. I. Mig. Tar. Över. Ska neutralisera mig.
Manligt och kvinnligt är trams!