Då kan man ju tänka att genom att skriva ner det blir det ännu mer sanning än vad det redan är, men samtidigt kanske det är så att jag genom att skriva ner det erkänner det för mig själv och också hittar ett sätt att komma ur det. För är the botten nådd finns det ju bara en väg och det är uppåt. Jag vet ju lösningen; att sluta vara nere.
Sen löser sig allt. Det är bara att rycka sig ur den där knäppa stämningen jag fastnat i som inte är jag.
Tvåtusenelva och allt är som vanligt är en ganska skrämmande tanke för mig. På något sätt har jag fortfarande den barnsliga illusionen om nystarter. Hur det än blir är jag glad att jag dansade in det nya året. Jag dansade fastän hjärtat brast. Så är det med det och lite trash är bara bra för mig!
Om ett år eller två kommer det här va över. Sa Säkert, sa jag.
tvåtusentiotvåtusenelva på något sätt.
Fin finaste ni!
SvaraRadera