Eller så kanske detta är ett slags vakuum mellan någon slags inre barnslighet och vuxenvärlden, något jag måste göra och komma underfund med själv. Som att jag skapar en ny blogg fast jag egentligen inte behöver. Kanske vill glömma arkivet av vem jag var och delvis är, eller kanske mest vill gömma det. Så att jag kan skapa ett nytt arkiv av saker att vilja glömma och gömma någon annan sen natt någon annan gång, en annan tid.
Men så går det om man tillbringar en höst med att krisa. Snart vill man inte krisa längre för krisorken tar slut och man vill ha adventsluckor och väntan på något annat istället. Väntan på någon slags ärlighet om vad man kan tänka sig att vara, för jag tror inte längre det handlar om att tänka vem man vill vara, ens jag lurar ändå en till slut och beter sig precis som vanligt=precis så man tänkte att man inte ville vara. På något sätt är det löjligt förutsägbart hur man beter sig. Sen kanske man uppnår någon slags mognad efter ett tag. Inte för att den skulle vara det man ska sträva efter, snarare bara insikten att man förändras och att alla andra inte är så jävla coola som de utger sig att vara. De är lika förvirrade och rädda som resten av oss.
Men tillbaka till första december. Inte för att det är idag men här kommer det som gömmer sig bakom första luckan. Eller rättare sagt på luckan; nämligen snöflingedekorationer med vattenfärgsstänk.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar