Att inse att man är en medelmåtta jämfört med sina otroligt begåvade syskon gör kanske lite ont. Men samtidigt gör det ju absolut ingenting-nada-nothing. Det är som att klämma lite på ett blåmärke, ontskönt. För hur knäppt är det inte att jag får sitta på främsta raden och fånle framför galet tight och bra musik för att mina föräldrar fick ännu ett pyre och ännu ett och ännu ett, och ja, ni fattar poängen. Hur galet är det inte att så mycket talang kan samlas i deras kroppar, mina älskade älskade syskons kroppar. Unika och lika och fantastiska! Jag älskar att få vara en medelmåtta jämfört med dom och just nu gör det inte ens ontskönt, nu är det bara skönt och fantastiskt! För jag älskar ju dom så rysligt mycket och är så galet stolt. Särskilt ikväll, för vems syster ägde alla som går estetmusik på sture. Jo min! Minminmin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar