eftertänksamheter

Efter femtioen månaders bloggande på lippshit (åh, vilket fenomenalt namn!?) tänker jag nu fredag. Frågan är ju då kanske varför tänker jag så. Jag tror att jag hellre förknippas med något som inte har ordet bajs i sig och som känns bättre, som en väntan och som något fint på samma gång. Fredagskänslan är ju faktiskt något av det finaste när man tänker efter.
Kanske är det den jag är ute efter, eller bara lite förnyelse.

Har de senaste månaderna som vuxen, om man ska använda tisdagsskoj-definitionen av vuxenhet - alltså från och med dagen jag fyllde tjugo och slutade vara tonåring=barn, arbetat som församlingspedagog , varit förlovad, liksom badat i vuxenhet och internetbank och träna för att må bra och skriva viktiga saker i kalendern och ha hela livet tänkt i huvudet. Nu är det dags att gå några steg tillbaka; dricka lite för mycket vin, köpa godis på vardagar och ta dumma beslut. Kanske inte den bästa planen men på något sätt ska det ju inte behöva göra någonting.

Pratade med en tjej jag träffade när vi hade spelning med Vincent Vicious i Skara. Hon jobbar som praktikant i sin församling där och facebookchattade lite trevligt överraskande med mig. Blev förvånad att faktiskt kunna svara på frågor och ge råd och dela erfarenheter precis som jag var en sådan där erfaren typ. Sedan insåg jag ju att jag faktiskt är det. Jag gör saker och ting på mitt sätt men jag har faktiskt erfarenhet av det. Har ändå jobbat med det jag jobbar med sedan studenten och det är ett tag sedan nu. På något sätt tänker jag att det bara är tillfälligt och att jag inte lär mig så mycket, men jag lär ju mig något varje dag. Jag har förmånen att jobba med fantastiska människor och träffa fantastiska människor, stora som små. Kanske är det också därför jag överreagerar lite på att sluta. Min höstkris går liksom över i denna sluta-jobby-kris som jag äcklas lite över eftersom jag på riktigt blir tårögd när faddrarna och ledarna och konfirmanderna kommer och pussar mig på kinderna och kramas och säger sluta inte och säger men du ska väl vara med när vi konfirmerar oss och säger det kommer inte bli likadant utan dig. De matar mitt ego och jag står och är jättesmickrad, men det handlar inte om det. Det handlar om att jag trivs så bra i detta sammanhanget och att jag plötsligt rycks ur det enda jag har kvar. Även om jag visste det så känns det som en överraskning på ett sätt, mest för att jag inte insåg att jag skulle reagera så här.
Men livet går vidare. Snart vet jag med vad. Eller snart vet jag med vad inte.

Lyssnar på Tallest man on earth och redigerar bilder från julfesten. Tänker att det är fantastiskt att få jobba dag efter dag efter dag även om ögonen blir ett nät av spräckliga röda linjer och tomma pupiller. Särskilt om man efter att ha städat in på småtimmarna får syn på en drös trötta människor som halvsover bredvid en skylt med fina ord. Det är kärlek.