några ord om tomhet

Har ni någon gång fått den där undflyende känslan av att någon man för ett samtal med är någon annanstans? Ögonen ser in i ögonen, registrerar att dina läppar rör sig men det är en rastlöshet och en tomhet som vibrerar i luften och gör så att orden du säger inte blir som du tänkt och fånigheten i kommentarerna du tänkt fälla blir övertydliga och talar ett eget språk i ditt huvud innan du ens säger dem. Så när orden väl yttras har du redan förkastat dem och känner att rastlösheten och ointresset hos den andra personen blir tydligare och växer och vill ut och du bara säger. ok. hejdå. för att avsluta på bästa sätt och går hem och tänker, vad gjorde jag för fel och grubblar och ältar och blir liten och obetydlig. Ibland undrar jag om den som förmedlar ointresset är medveten om att det är ett val att vara intressead. Eller om det rent ut sagt inte ens är ett val, inte går att låtsas. Kanske är det bättre att vibbarna finns där så att irritationen inte blir så stor. Eller så kanske ledsamheten över de missade orden bli större än vad den borde vara. bara på grund av tomhet.

Tomhet kan verkligen vara en tråkig grej.
Överanalytiskt jobbig brud är också en tråkig grej.
Hej vinter.