Romantiserandet av fylleri

Detta ständiga romantiserande. Jag tycker verkligen reklamen med fylleyoutubeklipp som sänds på tv nu är träffande när man tänker efter. Kanske just för att man tänker efter. När slutar fyllan vara rolig, alltså rolig på riktigt? Hur mycket skrattar vi åt de dråpliga situationerna bara för att det inte ska bli obekvämt? Sitter här dagen efter en fin utekväll och säger verkligen inte att det är fel att dricka öl och dansa och ha det gött. Men den annars så svenska måttligheten hänger liksom inte riktigt med när det kommer till alkoholen. Att studera beteendet hos människor, både som man känner och inte känner, under inflytande av rusdrycker är ganska speciellt. Man kan komma fram till rätt många grejer liksom.

Barbiehår, shotbrickor, popklubb, sångaren i bandets svett, randiga tröjor, öl, dansdansdans, bambi på hal is, nattliga äventyr med nattgästerna som sov som prinsessor på min matta. Ibland är det fint att bara vara och fint att komma på vad som är värt något. När jag var och hälsade på mormor igår fick hon mig att inse det. Morfar kom med tidningar och höll henne i handen och tog fram räkmackor och lite vitt. Så insåg jag när jag promenerade i den tungt fallande nysnön hem att det är det som är värt något; vin och att få vakna upp med någon, i olika grader självklart och med den svenska måttligheten!? Sen att de jag vaknade upp med inte hade någon jävla aning om var de var någonstans när de vaknade är ju en annan femma.


puss.