Funderar lite på min plötsliga julhysteri när det gäller att pynta min lägenhet. Undrar i mitt stilla sinne vilken tomrum i mig/lägenheten/livet jag vill fylla. Tänker sedan att det kanske bara handlar om, som jens sa, att jag försöker hitta min personliga inredningsstil och hitta mitt hem som ska identifiera mig och just mig. Och det kanske inte är så lätt som man vill tro.
För det handlar inte ens om ett oss nu. Nu är det mig och bara mig det gäller. Har de senaste månaderna känt mig som världens mest själviska person. Inser att det är så här alla andra tänker och att det inte är något fel att tänka på sig själv när det kommer till sina egna drömmar och planer och sitt egna lilla liv som ska planeras och genomföras. Tvåsamhetens tankesätt sitter fortfarande som en igel på min ryggrad och ger mig dåligt samvete när jag tänker att jag har kapacitet till vad som helst. Jag kan resa vart jag vill, plugga vad jag vill, se vilka möjligheter jag vill, göra precis vad jag vill.
Men som alltid när man drabbas av denna insikt kommer även följden; att jag inte har någon aning om vad jag vill eller behöver eller känner. Men det kanske aldrig var meningen. Det kanske bara var meningen att någon puffar en lite i ryggen åt ena eller andra hållet och så löser sig allt till det bästa.
Här kommer granen i alla fall. Den fantastiska granen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar